Min starka mamma

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla Men när alla andra sover om natten har jag sett hennes tårar falla Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta, Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer. Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar. Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr Men jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär Vad hon än säger, hur hon än mår. Min starka mamma har ett hjärta för alltid fullt av sår. Kay Des'Ormeaux, org: "My surviving mom"

Min älskade pojke, mitt sorgebarn

Oron har ersatts av saknad och sorg du finns inte mer ibland oss Glimten i ögat har slocknat för evigt Ditt sköna skratt kommer alltid att finnas som musik i mitt hjärta Dina tårar ska vara mina Jag saknar dig så oändligt Det gör så ont i mitt hjärta Finn lycka och frid hos din far och de andra Jag lovar att jag kommer men det kanske dröjer Möt mig i dörren när min tid är inne Du kommer alltid att vara Yang för mig Ljuset Solen Himlen Bergen Sommaren Värmen Skrivet av Lena-Marie (Addesmamma) 2 september 2007 inför begravningen

Har i alla fall inte KOL....

Jaha då har man varit hos doktorn igen då. Lyckades få Frikort from idag. Ska räcka till i april och det kommer jag förmodligen att utnyttja. Särskilt som jag behöver gå till kurator och sjukgymnast en tid framöver. Idag har jag varit och kollat mig för KOL. Det var en jobbig undersökning men resultatet var ICKE KOL. Hade jättebra värden för att vara rökare. Så nu kan man bolma på ett tag till då :-) Kollade dessutom EKG och det var också bra. Skönt med några positiva besked ibland. Ser fram emot imorgon för då ska jag hämta "halvmetersmannen" dvs Liam. Han har beställt kyckling med ris och sås tills på lördag så farfar får nog stå ut med det igen. Vi ska åka till badhuset på söndag men Liam är lite orolig för att han ska "djunka" så han har sagt att han ska sitta i farmors knä hela tiden. Hhum.. jaja vi får väl se hur det blir med det. Återkommer med rapport från badhuset. Nu orkar jag inte skriva mer idag.

2007....vilket år

Det här året kommer för alltid att vara ett sorgens år men också ett glädjens år. Först får Anna tvillingar i januari....vilken lycka!!! Allt gick ju dessutom bra och tjejerna växer och frodas för full. De är helt underbara dessutom. Det värsta just nu är jag känner att jag inte räcker till....Vill ju vara med dem så mycket jag får men orkar inte just nu.... Sen kommer vi till augusti månad, normalt en glädjens månad. Båda mina yngsta barn har haft födelsedag då. Det kommer de visserligen fortfarande att ha men inte på det sätt man önskar. Anna får vi fira på riktigt även i fortsättningen men vår älskade Andreas kommer vi inte att kunna göra mer än tända ljus för och lämna blommor vid hans grav. Varför är livet så orättvist. Vad hade han gjort för ont för att inte få stanna kvar hos oss. Eller är han menad för något annat där "uppe". Det är i alla fall vad jag tror. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och i mina tankar. Jag vill dela med mig av en dikt jag fick från en annan "änglamamma" som jag kommit i kontakt med på internet. Hon har hittills varit bättre än alla kuratorer i världen. Hon vet vad hon pratar om för hon har varit med om samma sak som jag, Hon kan sätta ord på mina tankar. Ångest Jag trodde att du hade gått att du hade försvunnit från mitt liv. Men du kom tillbaka idag Bara stormade in i min kropp Du högg med din kniv i mitt sargade hjärta Du tog över mina organ Du slet mig mitt itu Vem är du ? Du är ångesten, som smärtar mig Du är ångesten som får mig till att vilja dö. Skriven av Marie-anne Thörnström den 7 oktober 2006 fyra år sedan min älskade son dog

Jobbig dag. Idag var jag ner till graven. Det var första gången jag var helt själv där. Det blev jobbigt...så påtagligt liksom. Det var fint där nere i alla fall...mycket blommor och många ljus tända. Idag är det sju veckor sedan jag pratade med honom. Imorgon är det sju veckor sedan han gick bort. Vart har de veckorna tagit vägen. Jag fattar inte. Vet inte om jag vill förstå.